Min vuxna son spelar hela dagarna – vad kan jag göra?

När har det blivit ett problem?

Många unga vuxna spelar mycket, och för en del är det framför allt ett sätt att umgås. 1177 beskriver datorspelsberoende som ett spelbeteende som påverkar relationer, arbete, studier eller andra viktiga delar av livet negativt. Det är alltså inte siffran på skärmtiden som säger mest.

Det kan vara värt att ta på allvar om din son:

• har vänt på dygnet och sällan är vaken när resten av familjen är det,
• har hoppat av studier, inte söker jobb eller missar jobbet på grund av spelandet,
• har slutat träffa vänner utanför spelet och sällan går ut,
• blir arg eller drar sig undan när du tar upp det,
• verkar nedstämd, orolig eller ointresserad av det mesta utom spelet,
• själv säger att han vill spela mindre men inte klarar det.

1177 påminner om att mycket spelande kan vara ett tecken på att något annat i livet är jobbigt. Det kan vara ensamhet, oro för framtiden eller nedstämdhet. I spelet går det att lyckas, och där finns kompisar.

Vill du förstå hur det kan kännas från hans håll? Läs spelar du för mycket som vuxen?

Hur pratar jag med honom?

Med ett vuxet barn blir samtalet ett samtal mellan två vuxna. Några saker brukar göra det lättare:

• Välj ett lugnt läge. Inte när han precis har startat en match, och inte när du själv är arg.
• Börja med hur han har det. ”Hur mår du egentligen?” öppnar mer än ”du spelar för mycket”.
• Var nyfiken på spelet. 1177 tipsar anhöriga om att sätta sig in i spelvärlden för att kunna ställa frågor. Vad spelar han? Med vilka? Vad är det som gör det roligt?
• Säg vad du ser och vad du känner. ”Jag ser att du sover på dagarna och jag blir orolig” är lättare att ta emot än en lista med fel.
• Lyssna mer än du pratar. Det är inte säkert att han har svar direkt. Ett första samtal behöver inte leda till något beslut.

Många unga vuxna som har fastnat skäms och jämför sig med jämnåriga som jobbar eller har flyttat. Kritik kan då göra att han drar sig undan mer.

Får jag ställa krav?

Ja. Bor han kvar hemma är det också ditt hem. Du kan inte styra hans liv, men du kan bestämma vad som gäller hos dig. Det kan till exempel vara att han:

• är med på några måltider i veckan,
• gör sin del av städning, tvätt och inköp,
• har något att gå till på vardagarna, som jobb, studier, praktik eller att aktivt söka något av det,
• är med och betalar för mat eller boende om han har inkomst.

Det fungerar oftast bättre om ni kommer överens om kraven tillsammans och i lugn och ro, än om de kommer mitt i ett gräl. Bestäm också i förväg vad som händer om de inte följs, och var beredd att stå för det. Krav kan kännas hårda, men de visar också att du tror att han klarar mer.

Försök att inte ta över allt. Många föräldrar fortsätter att ringa samtal, fylla i blanketter och ursäkta sitt barn inför andra. Det görs av omtanke, men det kan också göra att han slipper känna av hur det faktiskt ser ut.

Små steg tillbaka till vardagen

Den som har spelat det mesta av dygnet i månader har ofta svårt att se en väg ut, och stora planer kan kännas omöjliga. Små steg är lättare: att gå upp vid samma tid några dagar i veckan, följa med och handla eller träna, eller söka en kurs eller ett extrajobb.

Är din son under 20 år och har inte gått klart gymnasiet? Då ska hemkommunen hålla kontakt med honom och erbjuda stöd, till exempel för att börja studera igen. Det kallas kommunernas aktivitetsansvar. Du kan fråga din kommun vem som har hand om det.

Glöm inte dig själv

Det är slitsamt att oroa sig för sitt barn, oavsett hur gammalt barnet är. Många föräldrar känner skuld. Det hjälper sällan att leta efter vems fel det är.

Prata med någon du litar på, och fortsätt med saker du mår bra av. Mår du själv dåligt kan du vända dig till din vårdcentral eller ringa 1177. Anhörigas Riksförbund ger stöd till dig som är anhörig. Har ni fler i familjen, till exempel en partner eller syskon, försök att stå på samma sida. Det blir lättare för alla om ni säger samma sak.

Om han vill ha hjälp

Din son är vuxen och bestämmer själv om han vill söka vård. Det du kan göra är att visa vilka vägar som finns och erbjuda dig att följa med eller hjälpa till med det praktiska. Han kan vända sig till 1177, vårdcentralen, särskilda mottagningar i vissa regioner eller en privat psykolog eller psykoterapeut. Ingen behöver ha en diagnos för att söka hjälp.

Läs mer om var man får hjälp med dataspelsberoende.

Telora öppnar snart. Vi planerar att erbjuda samtal via video med legitimerade psykologer och psykoterapeuter, både för den som vill ändra sina spelvanor och för dig som är förälder och vill ha stöd för din egen skull. Ingen remiss behövs, och man väljer själv hur många samtal man vill ha. Läs mer om dataspel och tv-spel, och skriv gärna upp dig på väntelistan för att få besked när vi öppnar.

Behöver ni hjälp nu?

Vid akut fara för liv eller hälsa: ring 112. För sjukvårdsråd dygnet runt: ring 1177. Har din son eller du själv tankar på att skada sig eller att inte vilja leva? Ring Självmordslinjen på 90101, eller 112 om det är akut.